Category: Sun Times News

Photo: Lilith Performance Studio / Petter Pettersson

The crowd is gathered outside of Lilith Performance Studio waiting to be let in through the narrow staircase. Soon it will be obvious for us that we will fight until arms and heads fall off and the intestines drop out. Game On by Molly Lowe is both beautiful, uncomfortable and difficult to understand at the same time.

Secret clubs and closed societies is what I think of when we stand there in the queue. I remind myself that Game On is some kind of performance sports event we’re going to go on. For a while, I pretend that this is as obvious as it is for many to queue up for a football game, and I play with the idea that we go here regularly to watch the games going on here. Actually, I do not know what to expect.

Several people in the audience I know from before, some are familiar faces from Malmö’s cultural life. The tickets for all shows are already sold out by sms-booking, to a price that the audience itself has decided. In some ways, we are a close secret group gathered here to take part in our kind of sporting event.

The crowd is divided into the red and the blue team. A blue person with intense black eyes dressed on me my competition hood, a blue-shimmering cloth with a number is now hanging over my body, the meeting was an intimate situation where I felt safe and well taken care of. I am then guided on. I get some paper and understand that I should buy a souvenir.

Commercialism was in focus when we got this bundle of papers. It was a just dot printed on them. Soon I realized they were money. This currency soon became valuable, after a while popcorn sales and sausages also came out. These things I bought were now really my things, I was thinking about what more I could afford to buy.

The scenography is amazing two full soccer teams of hand-sculpted dolls connected to rotary wheels on each side of the playfield. I quickly get an understanding of what might happen. Sometimes I got the idea that this was a queer room, perhaps because of the fancy costumes, the  fiction and drag-aspect of the characters. There was something with this colorful look that tricked me into understanding it as a queer theme. But often the feeling of a queer room disappeared quickly, or it never really was there. Perhaps because the audience still acted like it was a football game. All that glimmers is not queer.

Photo: Lilith Performance Studio /Henrik Andersson 

It was a masculine room, the environment was tough and cold, whats colorful in here was always just mascot-, carnival- and football glitter. I had bought a big blue hand, a soccer souvenir that I could feel comfortable with, but I did not know how to handle it. I’m not comfortable screaming and cheering. I started waving a bit with it, using it like a sun feather, then my audience neighbour pulled up their glitter and waved a bit with it. Finally I put down the foam rubber hand and used it as a seat cushion.

The game is in full swing, some in the audience are chosen to spin around the dolls. I’m impressed by how Molly Lowe has got everything in the game to flap smoothly. The audience in the red and blue teams now compete against each other. Even though we got there as a united group. It reminded of a football game, but it was not. I thought about how I will have this expereience with me next time I’m on a sports event. I felt I was chosen, that I have arranged this for myself, getting the opportunity to experience a football game like this one.

The sound of childbirth and crying people was mixed with the cheering of the audience. The light was dimmed and the room was filled with smoke. Soon these beautiful horrible reality-grabbing moments occurred, where I got shakes and began to think of people who are fighting. People who fight for something they do not know what it is, ruled by others. We causally agree to split into two teams, and then it is obvious that we will fight until the arms and legs fall off and the intestines drop out. I was thinking of war of course. I think this happened about three times during the performance.

The story could have been made stronger if the scenes were put more in contrast to each other, and it might would have made it more accessible to someone like me who sometimes get a bit bored. That also would have made it more showy. But perhaps it was important that there were long moment without anything new happening, because probably this aspect make the performance more similar to a soccer match. An exciting storytelling technique was used when one in the audience got an outburst and kicked the sack when it went badly in the game. We were accompanied by live camera how this audience was abducted.

Photo: Lilith Performance Studio / Petter Pettersson

This can’t be for real, was my thought when I saw some audience reactions in the game, nobody would play the game so hard? Afterwards I came in conversation with others in the audience about the experience, someone from the audience told me that everything was for real, and that its natural to express those emotions. The person who said this to me was one of them who earlier in the game screamed “throw the ball now to hell so it’s possible to play!”

Parts of the text was developed in conversation with Rasmus Raphaëlle Östebro.

Graziella Loyrette

Influential Art Critic writing for Gallery Extra Magazine, Sun Times News and Gallery Extra TV.

Foto: Lilith Performance Studio / Petter Pettersson

Publiken samlas utanför Lilith Performance Studio i väntan på att bli insläppta bakvägen uppför en brant smal trappa. Snart ska det bli helt självklart för oss att vi ska slåss tills lämmarna trillar av och inälvor trillar ut. Game On av Molly Lowe är lika vacker som obekväm och svårbegriplig.

Hemliga klubbar och slutna sällskap tänker jag på när vi står och köar, jag påminner mig om att Game On är någon slags performance-sport event som vi ska gå på. För en stund låtsas jag att det här är lika självklart som det för många är att köa in till en fotbollsmatch, och leker med tanken på att vi går hit regelbundet för att titta på matcherna som pågår här. Egentligen vet jag inte alls vad som väntar.

Flera i publiken känner jag sedan tidigare, vissa är bekanta ansikten från Malmös kulturliv. Biljetterna för alla föreställningar är redan slutsålda genom sms-bokning, till ett pris som publiken själva fått bestämma. På vissa sätt är vi kanske ett slutet hemligt sällskap som samlats här för att ta del av vår sorts sportevent.

Publiken delas upp i det röda och det blå laget. En blå kropp med intensiva svarta ögon klär på mig min matchtröja, ett blåskimrande skynke med en siffra som hängs över min kropp, en intim situation där jag kände mig trygg och väl omhändertagen. Jag blir sedan guidad vidare, jag får papperslappar och förstår att jag borde köpa en souvenir. 

Kommersialism stod i focus när vi fick en bunt med papperslappar, det var en egentligen bara en obetydlig prick på dem. Snart förstod jag att de var pengar. Dessa sedlar blev snart värdefulla på riktigt, efter ett tag kom popcorn-försäljning och korv också ut. Jag tänkte väldigt mycket på att det här nu var mina saker som jag hade köpt, och funderade över vad jag hade råd att köpa mer.

Scenografin är häpnadsväckande två hela fotbollslag med nakna handskulpterade dockor kopplade till vridrattar på andra sidan sargen. Jag får snabbt en förståelse för vad som kanske kommer att hända. Ibland fick jag för mig att det var ett queert rum, kanske pga det pråliga, kostymerna och fiktionen och dragaspekten i karaktärerna. Det var något med det här färgglada som lurade in mig i att förstå det som en queer tematik. Men ofta försvann känslan av ett queert rum snabbt, eller den stämde aldrig riktigt. Kanske för att publiken fortfarande agerade som att det var en fotbollsmatch. Allt är inte queert som glittrar.

Foto: Lilith Performance Studio /Henrik Andersson 

Det var ett maskulint rum, miljön var hård och kall, det färgglada här var alltid bara maskot-, karnevalestetik och fotbollsglitter. Jag hade köpt en blå hand att vifta med, en fotbollsassecoar som jag kunde känna mig bekväm med, men jag viste inte hur jag skulle hantera den. Jag är inte bekväm med att skrika och bröla. Jag började vifta lite med den, fläkta mig med den som en solfjäder, då tog min publikgranne upp sitt glitter och viftade lite med det men det kändes som att flera i publiken inte riktigt hängde med. Tillslut satte jag mig på skumgummihanden och använde den som sittkudde. 

Spelet är verkligen igång, några i publiken väljs ut att snurra runt dockorna. Jag imponeras över hur Molly Lowe har fått allt i spelet att klaffa. Publiken i röda och blå laget tävlar nu så självklart mot varandra. Fast att vi kommit dit som en enad grupp. Det påminde om en fotbollsmatch men det var inte det. Jag tänkte på att nästa gång jag är på en fotbollsmatch kommer jag ha detta med mig. Jag kände att jag var utvald, att jag har ordnat detta för mig själv, att jag får gå på en fotbollsmatch som ser ut på det här sätet. 

Ljudet av barnskrik och människor som gråter blandades med hejarop från publiken. Ljuset dämpades och rummet fylldes med rök. Snart inföll sig dessa vackra hemska verklighetsgripande momenten där jag fick rysningar och började tänka på människor som krigar. Människor som slåss för någonting som de inte vet vad det är, styrda av andra. Att det är helt självklart att vi går med på att dela upp oss i två lag och att det sedan är helt självklart att vi ska slåss tills lämmarna trillar av och inälvor trillar ut. Jag tänkte på krig såklart. Jag tror det här hände under ungefär tre gånger under föreställningen.

Berättandet kunde ha gjorts starkare om scenerna stått mer i kontrast mot varandra, och det kanske hade gjort det mer tillgänglig för mig som stundtals tyckte det blev lite långtråkigt, det hade också gjort det mer showigt. Men det kanske var viktigt att det fanns långtråkiga stunder mätt i show-mått, för det hör nog till ett sådant här arrangemang och gör det mer likt en fotbollsmatch. En spännande berättarteknik användes när vi fick följa karaktärerna bakom scenen med live kamera.

Foto: Lilith Performance Studio / Petter Pettersson

Det kan inte kan vara på riktigt, tänkte jag när jag såg vissa publikdeltagares reaktioner i spelet, ingen skulle väll leva sig in så i spelet? Efteråt kom jag i samtal med andra i publiken om upplevelsen, det kom då fram någon från publiken till mig och sa att allt var på riktigt. Den som sa det hade också skrikit ut ”Kasta bollen nu för i helvete så det går att spela!”

Delar av texten har utformats i samtal med Rasmus Raphaëlle Östebro.

Graziella Loyrette

Influential Art Critic writing for Gallery Extra Magazine, Sun Times News and Gallery Extra TV.

Decolonisation is simply the undoing of colonialism, but it’s not a simple process neither is it a process happening by itself. Traces of colonisation definitely still exists and repeat today, they constantly needs to be decolonised.

Temi Odumosu during the lecture Decolonising Vision(s). Photo: Graziella Loyrette

Artists and art producing institutions presenting visual images are specifically in position to be able to decolonise and needs to take their responsibility to not be fixating stereotypes.

»How why and when we look, what we see, how we respond to what we se. The things we choose to represent. The way we imagine the future. Most importantly who we enable to imagine the future. All this recuires our currage. We will need to undo learnt habits and tell som very hard truths« says Temi Odumosu

Sources:
Temi Odumosu, lecture ”Decolonising Visions”, 4th of October 2018, Bästa Biennalen Kick Off Conferene, Wanås Konst.

Graziella Loyrette

Influential Art Critic writing for Gallery Extra Magazine, Sun Times News and Gallery Extra TV.